Missa inte fängelserymmaractionthrillern The Escapist, om en livstidsdömd fånge som får reda på att hans dotter är i trubbel, och som därför bestämmer sig för att ta sig ut ur fängelset - kosta vad det kosta vill. En rysligt spännande och välgjord film, lite som en Nyckeln till frihet fast med högre tempo. The Escapist hade gått mig fullständigt förbi, men jag är glad att jag nu kan se den (i stort sett) när jag vill. Det är ju det som är det fina med bibliotek...
En varm hand. Ett varmt bo. En varm kofta att trä på de isande tankarna. En varm kropp att trä på kroppen. En varm själ att trä på själen. Ett varmt liv att trä på det isande livet.
Bertil Kahl har skickat oss följande inlägg om Jonathan Littells De välvilliga:
En bok som erhållit Goncourtpriset och erhållit lysande recensioner kan inte vara alltigenom usel. Det är därför med viss tvekan jag skriver ett omdöme. Bokens berättare är Max Aue, en f d SS-officer som vid andra världskrigets slut undgått att bli avrättad att som krigsförbrytare genom att skjuta en vän som skaffat sig en falsk legitimation som fransk tvångsarbetare i Tyskland.
Man kan dela upp boken i två delar. Dels berättarens upplevelser under kriget mot Ryssland under tjänstgöring i Ukraina, Kaukasus och Stalingrad och i slutskedet under slaget om Berlin, dels skildringen av hans bakgrund och privatliv. Han var född i Kiel 1913 och har en tvillingsyster. Fadern tjänstgjorde i en frikår i Lettland efter första världskrigets slut samt därefter övergav sin hustru. Modern gifte om sig med en fransman och flyttade till rivieran. Max var förälskad i sin tvillingsyster samt hatade sin mor och sin styvfar. Med en sådan bakgrund hade han naturligt nog svårt att leva vad som kallas ett normalt liv.
Det har skrivits hyllmeter om Tysklands krig mot Ryssland, judeutrotning och Nürnbergrättegångarna. För den som läst några centimeter av denna ger Littells bok inte något nytt. Den är i denna del ganska tjatig. Däremot är skildringen av hans privatliv och drömmar efter att en kula passerat genom huvudet på honom spännande.
Sammanfattningsvis: En lysande bok om man orkar tröska sig igenom de av de cirka 900 sidorna som inte är annat än transportsträckor mellan de oförglömliga avsnitten.
Det är lite av ett kaos på biblioteket! Vi har i helgen haft ett stort stängsel som delar bibblan mellan skönlitteraturen och barnavdelningen, för nu läggs vårt nya konstverk på golvet som ska binda ihop museet, biblioteket och arkivet. Det möbleras också om, hyllor flyttas och nya avdelningar skapas. Och som det inte vore nog, vi märker också om våra böcker för att de ska kunnas lånas i våra nya utlåningsdatorer. I det arbetet hittade jag en liten pärla! Bland lyrikböckerna, som numer finns där de engelska böckerna tidigare stod, fanns "Tysnaden innan vi talar" av Gabeba Baderoon utgiven av Bokförlaget Tranan. Läs vad bernur skriver om boken som så förtjänstfullt översatts av Roy Isaksson.
DRÖMMEN I NÄSTA KROPP Från fotändan av sängen lägger jag lakanen till rätta igen.
En gammal man målar en stor sol strimmad av moln i sju sorters blått. Tvärs över det gula i centrum är varje blå nyans precis sig själv och ändå, i den punkt där den möter en annnan, kan ögat inte upptäcka någon förändring. Luften ändras, säger han, och färgerna.
När du rörde vid mig i en dröm, för en timme sedan, upphörde din hud inte där den mötte min. Min kropp fortsatte rörelsen hos din. Någonting svävade mellan oss som fåglar i en flock.
I en ensamhet större än våra två kroppar skilde det hårdnande ljuset oss åt igen men under täcket är avtrycket av våra kroppar en enda, varm fördjupning.
Om ni vill kan ni höra Gabeba Baderoon läsa dikten på hennes hemsida.
På Regeringskansliets hemsida kan man läsa följande:
Tid för kultur Regeringen har överlämnat sin kulturpolitiska proposition till riksdagen. I propositionen Tid för kultur anges ett antal prioriteringar som ska vägleda kulturpolitiken framöver. Det handlar bland annat om att stärka kulturens roll i samhället, beakta de förändringar som skett tack vare teknikutvecklingen och internationeliseringen samt att verka för att kulturen blir tillgänglig och angelägen för alla.
Samlat ansvar för statens stöd och samordning inom biblioteksväsendet Från flera håll har det sedan länge efterfrågats en samordnande statlig aktör inom biblioteksområdet. Kungl. biblioteket får därför fr.o.m. 2011 ett utvidgat uppdrag, som innebär att KB även ska svara för nationell överblick, främja samverkan och driva på utvecklingen inom den del av biblioteksväsendet som utgörs av folk-, läns- och skolbiblioteken.
Vad detta kommer innebära för folkbiblioteken får framtiden visa. Beslutet är taget men gäller först 2011, så vi har tid att reflektera.
Just nu lyssnar jag till Herta Müllers "Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv", det är en stark skildring av hur det är att leva i ett samhälle där det är svårt att veta vem som är vän eller angivare. Berättaren kallas om och om igen till förnedrande och hotfulla förhör. Hon arbetar på fabrik och är gift med Paul som hon älskar. Lyckan är Paul, den närhet hon känner inför honom. Hon berättar om Lilly, hennes bästa vän, som blev skjuten av en gränsvakt under en flykt.
Herta Müller skriver nästan kallt konstaterande med ett enkelt språk, ibland mycket vackert, så jag får en innestängd, grå Kafkatröja på mig.
Wasted and wounded, it ain't what the moon did Got what I paid for now See ya tomorrow, hey Frank can I borrow A couple of bucks from you? To go waltzing Matilda, waltzing Matilda You'll go a waltzing Matilda with me
I'm an innocent victim of a blinded alley And tired of all these soldiers here No one speaks English and everything's broken And my Stacys are soaking wet To go waltzing Matilda, waltzing Matilda You'll go a waltzing Matilda with me
Now the dogs are barking and the taxi cab's parking A lot they can do for me I begged you to stab me, you tore my shirt open And I'm down on my knees tonight Old Bushmill's I staggered, you buried the dagger Your silhouette window light To go waltzing Matilda, waltzing Matilda You'll go a waltzing Matilda with me
Now I lost my Saint Christopher now that I've kissed her And the one-armed bandit knows And the maverick Chinaman and the cold-blooded signs And the girls down by the strip-tease shows Go, waltzing Matilda, waltzing Matilda You'll go a waltzing Matilda with me
No, I don't want your sympathy The fugitives say that the streets aren't for dreaming now Manslaughter dragnets and the ghosts that sell memories They want a piece of the action anyhow Go, waltzing Matilda, waltzing Matilda You'll go a waltzing Matilda with me
And you can ask any sailor and the keys from the jailor And the old men in wheelchairs know That Matilda's the defendant, she killed about a hundred And she follows wherever you may go Waltzing Matilda, waltzing Matilda You'll go a waltzing Matilda with me
And it's a battered old suitcase to a hotel someplace And a wound that will never heal No prima donna, the perfume is on An old shirt that is stained with blood and whiskey And goodnight to the street sweepers The night watchman flame keepers and goodnight to Matilda too
Den röda soffan påminner mig lite om Jenny Diskis fantastiska reseskildring Främling på tåg (en av mina absoluta favoriter alla kategorier), inte bara för att båda böckerna skildrar en längre tågresa, men också för att båda författarna är oerhört lyhörda iakttagare, som med nyfiken blick återger sina medpassagerare. Men medan Diski reser genom USA, tar sig Lesbres huvudperson fram längs Transibiriska järnvägen, på väg mot en man som hon en gång älskat, och som flytt Paris av outgrundlig anledning. Bakom sig lämnar hon grannfrun, som tronar i en röd soffa, och som hon av en slump blivit nära vän med och högläsare för.
Det är en sällsynt finstämd berättelse - som mer utvecklar sig till att bli en inre resa än en yttre - om vårt behov av avslut. Och vad kan passa bättre för julhelgens stillsamma lästimmar, när det nya året skymtar som ett löfte och det gamla långsamt bugar för att tacka för sig?
