Updike ur tiden

Det var med en viss sorg som jag läste ut den sista delen av John Updikes romansvit om Harry "Haren" Angstrom i somras. Under fyra somrar i följd har jag läst de fyra böckerna i sviten, och det har varit fantastisk läsning; om den självupptagne och självgode men ändå så sympatiske Haren, en medelklasshjälte utan motsvarighet - jag insåg att jag skulle sakna honom.

Och så sent som i december tipsade jag en grupp nyfikna läsare om Updikes senaste novellsamling Två enkelsängar i Rom, som i sina bästa stunder är briljant (och som med fördel kan läsas parallellt med novellsamlingen Äktenskap och kärlek, eftersom några av karaktärerna återkommer i båda). Updike är onekligen en av mina favoritförfattare.

Fast nu har han gått ur tiden, och det känns oerhört sorgligt det med.

Mina vänner

I romanen Mina vänner berättar Emmanuel Bove om Victor Baton, en mycket ensam man som betraktar världen med bedrövade ögon. Allt han vill ha är en vän, någon han kan dela förtroenden med - men att skaffa vänner är lättare sagt än gjort, i synnerhet för Victor. När han en dag står vid ett kajräcke och försöker se sorgsen ut för att väcka medlidande lyckas han så väl att en självmordsaspirant erbjuder honom ett gemensamt hopp ned i Seines kalla vatten. Livet är inte alltid så lätt att hantera.

En ljuvligt tragikomisk historia utgiven 1924, som är ett av serietecknaren Joakim Pirinens fem tips på DNbok.

Irène Némirovsky

En ruggig dag i januari, läser jag Némirovskys Blodets hetta.
"...kom en bil full med parisare som stannade till framför hotellet för att få något att dricka och samtidigt få ett litet fel reparerat på bilen. Skrattande och pratande kom de in i salen. Några kvinnor mönstrade mig, andra försökte förgäves sminka sig framför de grumliga spegelglasen som förvanskar ansiktsdragen. Ytterligare andra gick fram till fönstren och betraktade den lilla knaggliga gatan och de sovande husen i hällregnet.
-Så lugnt det är här sa en flicka skrattande och vände genast blicken från fönstret.
Senare passerade de mig på vägen. De var på väg mot Moulins. I natten skulle de köra igenom många fridfulla trakter, många sömniga byar; här på landsbygden skulle de åka förbi stora tysta hus med mörka fönster. De skulle inte kunna föreställa sig att folk här lever ett rikt och hemligt liv som de aldrig får veta något om."
Jag har fått följa med Silvio genom de olika årstiderna när han berättar om det hemliga livet parisarna ej tog sig tid för.
Han lever i en liten utdöende by i Frankrike. Silvio trivs med sitt gammelmansliv, som mest består av att klappa hunden och sköta om sin trädgård. Hans släktingar, familjen Èrard bjuder honom på dottern Colettes bröllop. Här ser han den unga vackra Brigitte. Ju längre jag läser desto mer tätnar historien med stark passion och ond bråd död.
Blodets hetta är troligen skriven 1941. Manuskriptet var ett av dem som "återfanns" 2005. Irène Némirovsky dog i Auschwitz 1942.

En sista riktig kyss

Jag har tidigare bloggat om Modernista Pulp, en bokserie inriktad på noir och "kanoniserat skräp". Den tredje boken i serien är James Crumleys En sista riktig kyss, och det är en hårdkokt deckare av klassiskt snitt - iskalla tuffingar och svala damer med andra ord.

Vad som kanske kan intressera en och annan med just "En sista riktig kyss", är att deckarförfattare som George Pelecanos och Dennis Lehane har hyllat den med storslagna superlativ, och personligen gillar jag åtminstone Lehane (även om jag har svårt att förstå varför alla tycks vara så förbaskat förtjusta i den nyutkomna Ett land i gryningen, det var inte min kopp te!).

En sista riktig kyss börjar utmärkt; en privatdetektiv vid namn Sughrue är på jakt efter en författare som gett sig ut på en barrunda (som sträcker sig över hela USA!). Under jaktens gång blir han ombedd att leta efter en försvunnen flicka, och det osannolika inträffar att Sughrue och den sedmere återfunne författaren slår sina påsar ihop, varmed de snart bildar ett av de mer oväntade (och inte helt lyckade eller i slutändan samstämmiga) deckarparen i litteraturhistorien. Charmigt som attan.

Möjligen tappas en del av charmen under romanens andra halva, som till stor del ägnas åt våldsam action, men det är antagligen en smaksak. Drivet skrivet och underhållande är det i vart fall.

Generationsroman

En generationsroman för mig är en flera hundra sidor lång bok. Ibland i flera delar. Nu har jag läst en släktsaga i det lilla formatet, endast 247 sidor. Och med ett annat upplägg än vad jag läst tidigare. Den är skriven i en omvänd kronologi, det är fyra 6-åringar som har sin egen monolog.
Den börjar med Sol som bor i Kalifonien, en överbeskyddad och begåvad pojke som lever med ett inre kaos. Del två handlar om Sols far Randall vars mamma Sadie har konverterat till judendomen och mer eller mindre tvingar sin familj att flytta till Israel. Där upplever Randall konflikten Palestina - Israel som något oerhört svårt. Randalls pappa kan inte skriva, han är manusförfattare, och läser amerikanska tidningar mest hela dagarna. Saide, hans mamma är mycket engagerad i det politiska livet. Han får en vän i sin nya skola, en palestinsk flicka, som han blir förälskad i. I tredje delen är det Saide som har ordet. Hon bor med sina morföräldrar tills hennes mamma Kristina/ Erra hämtar henne vid 6 års ålder. Modern Kristina är sångerska lever nu tillsammans med sin manager Peter som får en stor betydelse i den lilla flickan Sadies liv. I den avslutande delen är det Kristina som berättar. Kristina bor i Tyskland och tiden är 1944-1945. Kristinas syster berättar att Kristina inte är hennes "riktiga" syster. Till familjen adopteras en tonårspojke som förlorat sina föräldrar...
Det här är en berättelse om de så kallade "Lebensbornbarnen" de kidnappade barnen från Östeuropa som skulle inlemmas i det tyska samhället som ariska medborgare.
Det är en mycket stark och tät bok där varje del förmedlar en tidstypisk bild både till språk och i förhållandet till samhället.

Roberto Bolano

2007 års bästa utgivning på svenska (med ett av de absolut snyggaste omslagen) skulle jag säga var Roberto Bolanos mäktiga De vilda detektiverna, en roman om en grupp unga poeter skildrad genom en storm av röster.


Den chilenske författaren Bolano har sedan han gick bort 2003 blivit ett hett namn i litteraturvärlden, inte minst sedan hans andra stora roman "2666" översattes till engelska förra året och hyllades unisont, här t ex recension i Time. Också DN har uppmärksammat 2666.


På svenska har nyligen kortromanen "Om natten i Chile" getts ut, som förhoppningsvis snart ska dyka upp på stadsbiblioteket, och som jag ser fram emot att läsa i väntan på en svensk översättning av 2666 (jag är som alltid för lat för att läsa på engelska... och för okunnig för att läsa på spanska).

Gott nytt år

En liten Nyårshälsning från mig och Todd Snider, den alltid så utmärkte låtsnickraren.



Personligen är jag över öronen förtjust i textraderna (och fraseringen därav):

Seems like my neighbor wants to kill what he cant understand
I say we cant just kill what we dont understand
but i turn on my tv and see that oh yes we can

en sanning som inte är så lite aktuell i den (återigen) uppblossade Israel-Palestina-konflikten. Den avslutande amazing grace-euforin i klippet får vi väl förlåta nu när det stundar (förhoppningsvis) nya tider för det stora landet i väst...

En förhoppning om ett Gott Nytt År sålunda, trots alla omständigheter, för var och en.